Det finns många fjäll här i Jämtland som jag inte har vandrat i. Chans på en FTF på toppen av Mjölkvattsfjället (GC313FQ) gjorde att jag valde att åka till Mjölkvattnet. Väderprognosen var hygglig för helgen, så jag satsade på två övernattningar på fjället. Efter att ha slutat jobbet lite tidigare bar det av mot ödemarken.
Vägen fram till Rönnöfors var asfalt och i helt okej skick. Men sedan följde tre mil på grusväg i mestadels dåligt skick. Vissa sträckor var sönderkörda och spåriga. Andra väldigt gropiga, inte minst den sista biten mot Mjölkvattnet. Det går inte att köra ända till Mjölkvattnet, utan man får ställa bilen och gå de sista 6 kilometerna. Om man inte har nyckel till bommen det vill säga.
Hit men inte längre
En mil till toppen av Mjölkvattsfjället
Här fanns det ingen mobiltäckning, så jag packade ner mobiltelefonen. Efter de sista förberedelserna var gjorda var det på med ryggsäcken och börja vandra. På många ställen inleds fjällvandringen med en tråkig vandring uppför en skidbacke. Det slapp man här. I gengäld var det en minst lika tråkig vandring på en grusväg istället. Dessutom var den lång. Det tog mig en och en halv timme att gå till Mjölkvattnet. Väg gick genom kuperad terräng. Det tillsammans med värmen och solen gjorde det rätt så ansträngande. När jag gick där tänkte jag att jag skulle tagit med cykeln. Men jag tror, om jag ska vara helt ärlig, att jag inte hade orkat med att cykla i uppförsbackarna med en tung, otymplig ryggsäck på mig.
Grusvägen mot Mjölkvattnet
Stor-Mjölkvattnet med Himmelsraften till höger
Det finns många faror som lurar i fjällen
Det finns varken leder eller stigar som går mot Mjölkvattsfjället. Det är övervägande myrmark med inslag av skog den första biten mot fjället. Jag såg att det fanns en stig som gick norrut. Ett tag funderade jag på följa den ett par kilometer, mest för att det kanske skulle vara lättare att ta sig över myren. Men det hade också inneburit en kilometer i fjällskog av okänd täthet, något som kan vara nog så besvärligt. Istället tog jag, när jag kommit över dammen, närmsta väg mot toppen. Jag hoppades att myren inte skulle vara alltför blöt trots att det regnat en hel del de senaste dagarna.
Myrmark med inslag av skog
Bitvis blött
Första stället jag hamnade på var rejält blött och jag började ångra mitt beslut. Jag följde skogsbrynet ytterligare en bit. Sedan såg det lite bättre ut. Det var inte överdrivet fuktigt, så länge som man valde lämplig väg. Men myrar är mjuka och därmed tunga att gå på. Eftersom det bar uppför hela tiden så var det rätt så på påfrestande och jobbigt. Efter drygt två timmars klafsande uppför övergick myrmarken i kalfjäll.
Mer myrmark
Lutande myrmark
Kalfjäll i sikte
Jag fortsatte uppåt i ytterligare en timme. Klockan hade nu blivit halv sju och det var dags att börja tänka på att hitta en lämplig lägerplats. Egentligen hade jag tänkt att gå ännu en timme. Jag siktade mot en plats som låg två kilometer härifrån. Där såg höjdkurvorna mer gynnsamma ut för en attack mot toppen. Men efter att ha studerat sluttningen där jag befann mig så gjorde jag bedömningen att det skulle gå att ta sig upp och, vad viktigare är, ned här, även om det stundtals var brant. Dessutom trodde jag att jag skulle hinna göra ett försök redan på kvällen om jag slog läger nu. Annars skulle det få vänta tills dagen efter.
Mjölkvattsfjället närmar sig
Fortfarande bitvis blött
Bara en och en halv kilometer till toppen
Jag bestämde mig för att resa tältet, laga kvällsmat och fundera på hur jag skulle göra. Kvällsmaten (pulversoppa + 1 dl snabbmakaroner) tillagades och åts under spänd förväntan. Maten var uppäten och jag hade bestämt mig. Solen skulle gå ner 21:15, så kunde jag vara uppe på toppen senast kl 21 skulle det fortfarande vara tillräckligt ljust för att kunna ta sig ner igen. Nu var klockan 19:30 och det var bara en kilometer till toppen (fågelvägen). Däremot var det nästan 400 höjdmeter upp till toppen, så det var inte direkt en promenad i parken.
Jag plockade fram allt jag behövde: penna, ficklampa, pannlampa, kamera och extrabatteri till kameran samt en godisbit som skulle fungera som FTF-pris (om jag var först) eller tröstpris (om cachen redan var loggad). Sedan bar det av upp mot toppen, klockan hade blivit 19:43. Redan nu kände jag att mitt ena knä inte var helt okej. Jag misstänkte att jag överansträngt mig på grusvägen mot Mjölkvattnet. Efter 150 meter valde jag att avbryta mitt försök. Men det berodde inte på knät. Jag hade glömt mobiltelefonen. Jag hoppades att det skulle finnas mottagning uppe på toppen.
Ett par minuter senare inledde jag försök nummer två, mer beslutsam än någonsin. De första 300 meterna var ganska så flacka, bara 30 höjdmeter. Men sedan blev det brantare och brantare. Jag sikta mot en kam på ca 1100 meters höjd. Därifrån skulle det vara 800 meter kvar till toppen och inte lika brant. Till min stora glädje nådde jag den efter bara en halvtimme. Väl däruppe hade jag en vidunderlig utsikt över Oldfjällen på andra sidan Stor-Mjölkvattnet.
På väg uppåt
Det var bitvis brant
Oldfjällen och Stor-Mjölkvattnet i solnedgång
Uppe på kammen och, vad jag kunde se, den nordöstra delen av Mjölkvattsfjället var det torrt och övervägande sten. Jag fortsatte mot toppen. Då och då kastade jag en blick på GPS:en bara för att få en bekräftelse på att jag närmade mig mitt mål. Helt plötslig var jag bara 60 meter från toppen. Det tråkiga var att det var 40 höjdmeter kvar. Jag tog närmsta vägen upp för klipporna, väl medveten om att jag inte skulle kunna gå ner samma väg. Klockan 20:45, med en kvart tillgodo, stod jag uppe på toppen. Jag unnade mig själv någon minut att titta på utsikten och solnedgången. Sedan började jag leta efter gömman.
Utsikt från toppen
Det fanns ett ställe som var mer uppenbart än något annat, så jag började leta där. Men efter ett varv runt utan resultat så utökade jag sökområdet. Klättringen upp hade gjort mig ordentligt svettig. Men nu efter ett par minuter mer eller mindre stilla i den tilltagande vinden började det bli kallt. Jag fortsatte att leta, för den här cachen ville jag verkligen inte DNF:a. Dessutom anade jag att mitt knä inte skulle orka med att ta sig upp hit igen, så att ge upp för dagen och göra ett nytt försök morgonen efter var uteslutet.
Efter en kvart började jag bli lite desperat. Till min stora glädje fanns det mobiltäckning här uppe och ett SMS till cacheägeran gick iväg utan problem. Strax fick jag ett svar som innehöll en ledtråd. Efter ytterligare lite sökande hittade jag gömman. Det var sannerligen en angenäm syn med en tom loggremsa i solnedgången. Loggen signerades och gömman återplacerades. Jag lyckades till och med ringa ett samtal där uppe. Jag åt upp mitt medhavda FTF-pris, sedan var det bara att börja fundera på att ta sig ner igen.
FTF på 1247,5 meters höjd
FTF-firande
Det verkade som det var brant överallt ner från toppen, men jag hittade ett ställe där det var mindre brant. Sedan följde jag kammen tillbaka ner. Efter en bit kom jag på att glömt skicka ett skryt-SMS till en god vän som bor långt från fjällen. Mobilen visade alla staplar, så det skulle inte vara några problem. Trodde jag. Telefonen misslyckades gång på gång med att få iväg SMS:et. Jag gick en bit, sedan provade jag igen. Samma resultat. Det var nog på tionde försöker efter 20 minuter som det till slut gick.
Solnedgång på 1200 meters höjd
Vägen ner var inte lätt, men jag hade tack och lov mitt GPS-spår att följa. Annars hade det nog inte varit möjligt att ta sig ner. Jag gick i stort sett samma väg tillbaka. Vid något tillfälle kom jag lite för långt åt fel håll och var tvungen att gå en längre sträcka över blocksten. Det handlade om 50 meter, men i det tilltagande mörkret så kändes det längre.
Jag såg en del lämlar, men framförallt hörde jag många. När jag nästan var nere kom jag för nära en lämmel. Jag vet inte om den anföll mig eller bara råkade springa på mig, men jag kände i alla fall två stötar mot kängan. Även om lämlar är små så kan jag tänka mig att deras bett känns. Tur man har rejäla kängor. Det tog en halvtimme längre att gå ner, men jag kom i alla fall ner. Nu hade det blivit mörkt, så det fanns inte mycket mer att göra än att krypa ner i sovsäcken.
2011-08-20
Dagen började gråmulen och med ett ont knä. En natt på liggunderlag hade inte gjort det bättre. Medan jag funderade på hur jag skulle lägga upp dagen så började det småregna samtidigt som molnen kröp lägre och lägre. Jag trodde inte knät skulle orka med en hel dags vandring och när vädret dessutom verkade bli sämre så fanns det inte så många alternativ. Jag bestämde mig för att ta mig tillbaka till bilen samma väg som jag kom hit, även om det skulle innebära en lång, tråkig grusväg.
Mjölkvattsfjället kl 09:44
Mjölkvattsfjället kl 09:53
Mjölkvattsfjället kl 10:31
Innan jag hunnit bryta upp så var Mjölkvattsfjället insvept i moln. En topptur idag hade inte varit roligt. Ingen sikt, ingen utsikt och genomblöt av all fukt. Jag var glad att jag fick det avklarat igår.
Jag gjorde mig ingen brådska iväg. Jag hade hela dagen på mig att ta mig till bilen. Till den som har planerat en lämmelsafariresa har jag goda nyheter. Det finns gott om feta lämlar än. På en del ställen såg jag två, ibland tre stycken försöka gömma sig i samma hål. Den som inte fick plats blev ordentligt utskälld för att den försökte tränga sig in.
Dimmig dal
Mjölkvattsfjället skymtas bakom molnen
Vandringen tillbaka gick i sakta mak medan regnet kom och gick. Regnet lockade fram många grodor. Jag såg också ett par renar på avstånd. Den sista biten ner på myrmark var, av förklarliga skäl, ännu blötare nu.
Moln kring Mjölkvattsfjället
Tunga moln
En sista blick mot Mjölkvattsfjället
Den sista biten på grusväg mot bilen gick på ren vilja. I vanliga fall brukar fem-sex kilometer vara snabbt avklarat. Men idag kändes det som det tog en halv evighet. Det var skönt att få sätta sig i bilen och köra den dåliga grusvägen hem igen.
Trots att turen blev kortare än planerat så var jag nöjd, inte minst med FTF:en. Jag kommer säkert återvända hit. Enligt kartan så ska det vara möjligt, om man går lite fram och tillbaka, att gå större delen av sträckan från parkeringen till Mjölkvattsfjället på kalfjäll. Det ska jag prova nästa gång.
Granar med fjällutsikt
Även om det ser blåsigt ut så var det inte det
Sista bilden på gråa moln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar