Recension: Fjällvandra i Jämtland och Härjedalen

Titel	Fjällvandra i Jämtland och Härjedalen - En komplett guide till hela ledsystemet och över 100 tips på dagsturer
Författare	Johan Ranbrandt
Förlag	Calazo Förlag
ISBN	978-91-978180-4-9
Publiceringsår	2010
Antal sidor	333
Vikt	503 g
Dimensioner	127 x 182 x 20 mm
Pris	229 kr (Outsidebutiken)

---

Gunnar visade mig boken Fjällvandra i Jämtland och Härjedalen. Efter en snabb genombläddring noterades den på min mentala inköpslista. Och ett par dagar senare, tack vare snabb leverans från Outsidebutiken, hade jag boken i min hand.

"Din guide till Jämtlandsfjällen" står det på baksidan av boken och det är en bra sammanfattning av bokens ambition. Boken når kanske inte riktigt hela vägen fram då den fokuserar mycket på fjällen i västra Jämtland. Men på det hela taget är det en läsvärd och, inte minst, inspirerande bok. Oavsett om du har fjällvandrat mycket eller lite i Jämtland kommer du ha glädje av boken.

Oviksfjällen 2011-10-02

Under natten tilltog vinden. Dessutom vred den sig 90 grader. Detta innebar att vinden hade snurrat ett helt varv sedan jag kom hit. Den lilla grusåsen jag tältade vid tog det mesta av vinden. Jag hade precis vaknat när det började att regna. Kontrasten till gårdagens solsken kändes stor.

Det fanns ingen anledning till att stanna kvar här. Men innan jag packade ihop och påbörjade vandringen tillbaka skulle jag göra en annan sak. Igår när jag gick omkring och fotograferade letade jag samtidigt efter en lämplig plats för en cache. Jag hittade ett ställe, en mindre hålighet under en sten, där en cache skulle kunna få plats.

Jag bestämde mig för att trotsa vinden och regnet, och placera cachen. Efter minimala förberedelser gav jag mig av. Vinden kom rätt mot mig i samma ögonblick som jag kom upp på åsen. Det blåste åtminstone lika mycket som i fredags. Trots att jag inte stannade i onödan tog det över 20 minuter att gå den dryga kilometern till det tänkta gömstället.

Regn och vind vid Dörrsjöarna

Vita gäss

Oviksfjällen 2011-10-01 (eftermiddag)

Efter en snabb lunch i den sommarvarma solen blev det dags för en till utflykt. Jag funderade på om jag skulle ta andra sidan av Dörrsjöarna den här gången. Men jag skulle göra en annan sak först.

Det finns flera virtuella cacher på opencaching.se som bygger på roliga idéer. En av dem är "A man, a plan, a canal – Panama!". Den går ut på att hitta en palindromkoordinat, dvs en koordinat som blir samma framlänges som baklänges. För en gångs skull hade jag räknat ut tänkbara kandidater och lagt in i GPS:en innan jag gav mig iväg. Det visade sig att det fanns en koordinat mindre än 400 meter sydost om tältplatsen. Självklart var jag tvungen att göra ett försök på den först, även om den låg åt fel håll.

Tältplatsen på avstånd

På väg mot koordinaten

Oviksfjällen 2011-10-01 (förmiddag)

Under natten vred sig vinden och ett tag fladdrade tältduken rejält. Men framåt morgontimmarna hade vinden avtagit något och eftersom den dessutom vridit sig 90 grader sedan gårdagen så tog Baasmehke mycket av vinden.

Morgonen började gråmulen och 7-8 grader varmt. Planen var att lämna tält och övrig utrustning, och göra en halvdags utflykt i området. Återvända för lunch och sedan en till utflykt på eftermiddagen.

Tältet i skydd av en liten ås

Jag valde att gå längs den sydvästra sidan av Dörrsjöarna. Detta för att det inte finns någon bebyggelse där.

Uppe på åsen ser man delar av området

Oviksfjällen 2011-09-30

Det fanns två saker jag ville göra den här sommaren i fjällvandringsväg. Den ena var att bestiga Hundshögen. Inte för att det är ett särskilt högt eller besvärligt fjäll, men för att jag har sett det på avstånd ett par gånger. Hundshögen blev avklarad under en dagstur i början av sommaren. Det andra var att besöka Dörrsjöarna. Samma anledning här, jag har endast sett dem på avstånd.

Väderprognosen för helgen var lovande, med snudd på sommartemperatur och goda chanser till sol. Det verkade vara ett utmärkt tillfälle att besöka Dörrsjöarna med andra ord. Frågan var hur jag skulle ta mig dit?

Att gå från Höglekardalen via Falkfångarns vindskydd skulle innebära en vandring på mellan 12 och 15 km, beroende på vägval. Det skulle också innebära ganska många höjdmeter och bitvis brant.

Kortast väg är det nog från Arådalen, bara 8 km. Varken lika många höjdmeter eller lika brant som vägen från Höglekardalen. Men det är längre att köra. Dessutom var jag sugen på att prova något nytt.

Valet föll därför på Storgräftån. En vandring på ca 10 km och minst antal höjdmeter av de tre alternativen.

Väderprognosen sa ingenting om vind, men jag kände att det blåste en del när jag körde mot Storgräftån. Det finns en skoterparkering där vägen tar slut. Det var där jag ställde bilen. Det första som slog mig när jag klev ut var att det susade högst betänkligt i granarna. Lika bra att förbereda sig på lite vind. Sedan följde jag skogsvägen. Vid dess slut börjar Lars-Stigen, en orangemarkerad led som går upp på kalfjället och vidare sydväst i riktning mot Arådalen.

Här börjar Lars-Stigen

Leden är lätt att vandra. På en del ställen är den lite blött, men det är inte värre än att ett par impregnerade kängor klarar av det. Det går hela tiden uppför. Dock är det inte särskilt brant då stigen går snett uppför sluttningen. Granskogen övergår allt mer i fjällbjörkskog ju högre upp man kommer.

Blandning av gran- och björkskog