Oviksfjällen 2011-06-19

Jag hade hoppats på en fjällvandring över helgen, men väderprognosen satte stopp. Vädret på söndagen verkade mer lovande, så jag fick nöja mig med en dagstur. Återigen var det dags för Oviksfjällen. Fast den här gången tänkte jag prova något nytt.

I sydvästra delen av Oviksfjällen, i dalen väster om Hundshögen, ligger Arådalen. Det är en liten fjällby där även STF har en fjällstuga. Fördelen med Arådalen är att den ligger strax under trädgränsen, så det tar inte många minuter att ta sig till kalfjället. Det är dessutom inte särskilt brant. Nackdelen är att det är längre att köra, speciellt med tanke på att det är 4,5 mil grusväg från det att man svänger av väg 321.

Det var växlande molnighet när jag körde hemifrån strax efter klockan 8. Molnen tätnade ju närmare Arådalen jag kom. När jag fick Hundshögen inom synhåll så kunde jag konstatera att toppen inte syntes på grund av molnen. Dessutom kom det ett par regnstänk. Det kanske skulle bli en blöt dag trots allt.

Innan jag satte igång att vandra så loggade jag cachen nära Arådalens kapell. Innan jag var klar hade jag fått sällskap av en mygga. Men värre än så var det inte.

Arådalens kapell

Den första kilometern går genom fjällbjörkskog. Det går svagt uppför. Efter bara 10-12 minuter passerar man trädgränsen och kalfjället breder ut sig. Det var flera myggor som valde att slå följe med mig. Det blåste inte, så de hade inga problem med att hänga med. Det var först efter ytterligare 15 minuters vandring som blåsten tog tag i dem.

Trädgränsen

Sol och tunga moln

Från början hade jag tänkt att följa leden tills det blev dags att svänga av mot toppen av Hundshögen. Men ca 400 meter framför mig hade jag en grupp med människor (det mörka vid slutet av leden på bilden nedan), så jag avvek tidigare i hopp om att kunna undvika dem.

Jag vet inte om det är ovanlig gott om gök i år, men jag har i alla fall både hört och sett flera stycken. Just här var det en som blev jagad av en annan, mindre fågel. Antagligen har göken försökt att lägga ett ägg i dess bo.

Irriterad gök

Vy mot Arådalen

Uppför Hundshögen

Solen skiner på Lillfjället

Överlag var det mycket fåglar i rörelse. Det är väl den tiden på året. Ett tag trodde jag att det var ett sopberg jag vandrade på, för det var gått om skränande måsfåglar. Det blev en kortare fikapaus halvvägs upp för fjället. Gruppen av människor hade också stannat. Jag hoppades att de inte var på väg mot toppen av Hundshögen. Vinden friskade i och molnen var fortsatt mörka.

Måsar

Ljungpipare

Dalen mellan Hundshögen och Lillfjället

Det är ungefär 550 höjdmeter till toppen av Hundshögen från Arådalen och ungefär 5 km vandring. Det är uppförsbacke hela tiden, men inte speciellt tung. Och eftersom det är kalfjäll, och inte en skidbacke, man går på, så är man upptagen med att njuta av landskapet. Det tog mig drygt två timmar att nå toppen av Hundshögen.

Vy åt väster

Hotfull himmel över Lillfjället

Panorama på toppen med Oviksfjällen i bakgrunden (klicka för större bild)

Det stod en soptunna på toppen. Jag vet inte om den var tänkt som soptunna från början eller om den har blivit det på senare tid. Annars har jag den åsikten att om man orkar släpa med sig något upp på fjället, så orkar man släpa med sig det tillbaka också. Men nyårsfirarna (?) som har varit där uppe har haft en annan uppfattning.

Soptunna?

Storfjället sett från Hundshögen

Solsken nedanför

I likhet med övriga fjäll så är toppen av Hundshögen flack. Där finns det obligatoriska stenröset samt geodetisk punkt nummer 183780. Min GPS fick höjden till 1369 meter, att jämföra med den officiella höjden på 1372,2 meter.

Dörrsjöarna sett från Hundshögen

Pricken snett ovanför snöfältet är Falkfångarns vindskydd

Hotfulla moln (klicka för större bild)

Jag fortsatte nedför Hundshögen mot Dörrsjöarna. Det var betydligt stenigare på andra sidan. Efter en tag fick jag syn på något märkligt en bit ner den brantaste delen av östsluttningen. Självklart var jag tvungen att titta närmare.

Stenigt mot Dörrsjöarna

En märklig sak

Södra delarna av Dörrsjöarna

Jag kom fram till föremålet, men jag blev inte klokare för det. Det såg ut som ett stående plaströr. Halvvägs upp satt det en ring med öglor. På marken låg hoprullade stålvajrar, som antagligen används för att stadga röret. Öppningen såg ut att vara täckt med en genomskinlig plastfilm. Jag lämnade röret åt sitt öde och fortsatte vidare ner mot platån nedanför.

Raka rör i fjällen

Nedför Hundshögen

Platån nedanför Hundshögen

Det började bli dags för lunch. Jag stannade och lagade lite snabbmakaroner och pulversoppa. Det kom ett regnstänk eller två, men trots att jag var omgiven av mörka moln så blev det inte mer än så. Innan jag var marschfärdig igen så började molntäcket börjat spricka upp och solen tittade fram.

Hundshögens sydöstra sluttning

Regn på ingående?

Solen tittar fram

Jag tog sikte på leden och höll mig på samma höjd när jag började gå tillbaka igen. Det blev ca 2 km vandring på platån innan jag kom fram till leden. Sedan följde jag den hela vägen tillbaka.

Leden i sikte

Mås i fjällmiljö

Avfart mot Hundshögen

När jag passerade stället där jag tidigare sett göken jagas av en småfågel så dök göken upp igen. Den här gången var det två fåglar som jagade den. Undrar vem som kommer att vinna?

Dubbelt irriterad gök

Det blev en rätt så kort dagstur, 13 km på 6 timmar. Nu väntade 4,5 mil grusväg. Trodde jag. Det fanns en cache i nära anslutning till vägen, så jag stannade till vid den på hemvägen. Det blev ett snabbt stop'n log innan myggen hann få korn på mig.

Fäbodvägen, som grusvägen mellan Börtnan och Persåsen heter, var i gott skick. Det var inte speciellt mycket trafik, så det var egentligen inga problem att köra den. Men det kändes ändå bra att komma ut på asfalt igen. Mellan Våge och Mårdsund stod en flaggvakt. Det visade sig att medan jag var på fjället så hade de tagit bort all asfalt mellan Mårdsund och E14. Lite oväntat blev det ytterligare 8 km grusväg innan dagen var slut.