Det fanns två saker jag ville göra den här sommaren i fjällvandringsväg. Den ena var att bestiga Hundshögen. Inte för att det är ett särskilt högt eller besvärligt fjäll, men för att jag har sett det på avstånd ett par gånger. Hundshögen blev avklarad under en dagstur i början av sommaren. Det andra var att besöka Dörrsjöarna. Samma anledning här, jag har endast sett dem på avstånd.
Väderprognosen för helgen var lovande, med snudd på sommartemperatur och goda chanser till sol. Det verkade vara ett utmärkt tillfälle att besöka Dörrsjöarna med andra ord. Frågan var hur jag skulle ta mig dit?
Att gå från Höglekardalen via Falkfångarns vindskydd skulle innebära en vandring på mellan 12 och 15 km, beroende på vägval. Det skulle också innebära ganska många höjdmeter och bitvis brant.
Kortast väg är det nog från Arådalen, bara 8 km. Varken lika många höjdmeter eller lika brant som vägen från Höglekardalen. Men det är längre att köra. Dessutom var jag sugen på att prova något nytt.
Valet föll därför på Storgräftån. En vandring på ca 10 km och minst antal höjdmeter av de tre alternativen.
Väderprognosen sa ingenting om vind, men jag kände att det blåste en del när jag körde mot Storgräftån. Det finns en skoterparkering där vägen tar slut. Det var där jag ställde bilen. Det första som slog mig när jag klev ut var att det susade högst betänkligt i granarna. Lika bra att förbereda sig på lite vind. Sedan följde jag skogsvägen. Vid dess slut börjar Lars-Stigen, en orangemarkerad led som går upp på kalfjället och vidare sydväst i riktning mot Arådalen.
Här börjar Lars-Stigen
Leden är lätt att vandra. På en del ställen är den lite blött, men det är inte värre än att ett par impregnerade kängor klarar av det. Det går hela tiden uppför. Dock är det inte särskilt brant då stigen går snett uppför sluttningen. Granskogen övergår allt mer i fjällbjörkskog ju högre upp man kommer.
Blandning av gran- och björkskog
Höstfärger
Övervägande björk
Efter ungefär 1,3 km och 80 höjdmeter anar man trädgränsen. Men eftersom leden inte går rakt upp blir trädgränsen lite flytande. Samtidigt som träden avtog, tilltog vinden.
Träden tunnas ut
Fjällbjörkarna har tappat löven
Det var gott om ren på fjället. Det verkade som de började förbereda sig på att lämna fjället. Oftast såg jag 20-30 djur tillsammans.
Några av alla renar jag såg
Det var rätt så molnigt. Fjälltopparna var insvepta i moln, men där jag vandrade var det överlag sol. Och vind, rejält med vind. Det var inte första gången jag önskade jag hade en vindmätare med mig, för det hade varit roligt att veta hur mycket det blåste. Vinden kom från sidan, vilket gjorde det svårt att gå rakt fram. Emellanåt hade jag nog 10 graders slagsida i vinden.
Tunga moln bakom mig
Klarblå himmel ovanför molnen
Uppe på kalfjället varierar inte terrängen så mycket. Inledningsvis är det lite mer kuperat, men man håller sig hela tiden på mellan 800 och 830 meters höjd.
Lättvandrad led
Led i småkuperad terräng
Storfjället dolt av moln
Efter ca 3 km kommer man till en korsning. Här kan man antingen vika av norrut och gå till Gräftåvallen eller fortsätta sydväst mot Arådalen. Ungefär här försvinner också mobiltäckningen. Nu befinner man sig på 850 meters höjd.
Sedan följer ytterligare 3 km på i stort sett samma höjd (plus/minus 10 höjdmeter). På ett par ställen är det sankmark. Där får man antingen kliva runt eller kliva i, beroende på vad man föredrar.
Leden fortsätter...
...och fortsätter...
...och fortsätter.
Mot slutet börjar det gå svagt uppför en bit för att sedan gå nedför igen. Men man kommer aldrig över 900 möter. Jag hade tänkt att tälta i den södra delen av Dörrsjöarna, så jag valde att ta en "genväg" och snedda lite. Dock hamnade jag i ett område med sankmark som jag var tvungen att navigera runt.
Där borta ligger Dörrsjöarna
Hundshögen till vänster och Baasmehke till höger (om man bortser från molnen)
Till slut började jag ana vatten och efter ytterligare ett par minuters vandring hade jag nått den plats jag tänkt från början. Sedan ägnade jag ett tag åt att hitta lämplig tältplats. Det blåste fortfarande en hel del, så jag valde en plats som låg i lä. Jag var dock medveten om att vinden mest troligtvis skulle vrida sig under natten och försökte kompensera genom att sätta upp tältet mot den tänkta vindriktningen.
Foten av Hundshögen
Dörrsjölokarna
Solen var på väg ner och när väl tältet var på plats och kvällsmaten lagad och uppäten så hade det börjat bli mörkt. En nackdel med att fjällvandra sent på säsongen är att det blir mörkt tidigt. Då finns det inte så mycket annat att göra än att gå och lägga sig, trots att klockan inte ens hunnit bli 21. Det här var första gången i fjällen som jag har somnat till ljudet av vågor som slår mot land.
Hundshögen till vänster, Bielnjie rakt fram och Baasmehke till höger
Vågorna rullar in
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar