2012-07-07 Östra Bunnerstöten

Jag vaknade tidigt nästa morgon, redo att göra ett försök att nå Östra Bunnerstötens topp. Kvällen innan hade jag bestämt att försöka minimera vikten. Därför valde jag att inte ta med gasolköket, trots att toppturen skulle ta större delen av dagen i anspråk. Däremot blev det två systemkameror. Jag fjällvandrar för att fotografera, inte geocacha. Det enda jag hade i matväg som inte krävde tillagning var några Cloetta Sportlunch, så jag packade ner samtliga.

Solig morgon

Klockan var 06:40 när jag gav mig av. Solen lyste från en nästan klarblå himmel och det var inte mycket vind att tala om. Initialt indikerade GPS:en att jag skulle nå toppen kl 10. Jag trodde inte riktigt på det, men jag skulle bli nöjd om jag nådde den runt 12.

Sten på Stendalsfjällen

Tvärån och Kyrkstensfjället till vänster

Eftersom jag var väldigt nyfiken på snöläget på Östra Bunnerstöten drog jag mig åt väster. Där hoppades jag få en överblick och kunna göra en bedömning av mängden snö. Det jag såg var inte riktigt vad jag hade hoppats på. Det låg mycket snö kvar och det skulle nog bli svårt att nå toppen.

Östra Bunnerstöten väntar

Stenar i Stendalsfjällen

Men jag hade inget bättre för mig och vädret var fint så jag kunde lika väl fortsätta mot Östra Bunnerstöten. Enligt höjdkurvorna skulle det vara en relativt plan kam mellan Stor-Stendalsfjället och Östra Bunnerstöten. Jag kunde åtminstone se hur nära jag kunde komma.

Kyrkstensfjället

Stenar

Den sista biten ner mot kammen var brant och lite besvärlig. Men jag tänkte att om jag bara kunde ta mig ner skulle det vara en bit med lätt vandring. Efter lite olika vägval lyckades jag ta mig ner.

Stensån svänger

Snörika fjällvidder

Första biten på kammen gick bra, men sedan blev det uppenbart att få höjdkurvor inte nödvändigtvis betyder att det är plant. Det krävdes några omvägar innan jag hade tagit mig till foten av Östra Bunnerstöten.

Snöfälten på Östra Bunnerstöten

Snö- och molntäckta fjäll

Jag såg en delvis snöfri väg upp mot toppen. Jag siktade mot en punkt ca 0,5 km norr om toppen. Det skulle innebära att jag skulle behöva snedda över ett lite större snöfält, vilket inte lockade. Men om jag hade kommit så här långt kunde jag likaväl fortsätta.

Snöfält blandat med stenfält

Stenar på Stor-Stendalsfjället

Men det var inte bara snön som var besvärlig. Även barmarken, som bestod till större del av stenskrävel, var jobbig att gå på. Det var också nu som jag blev varse att jag skulle upp på 1500 meters höjd. Det var 300 höjdmeter mellan mig och toppen, men det var bara att kämpa på.

Vägen mot toppen

Stor-Stendalsfjället

Till slut var jag framme vid snöfältet. Snön var tillräckligt hård för att man skulle kunna gå på den. Vandringen över snöfältet avlöpte utan dramatik. Lagom till att jag tagit mig över och påbörjat den sista biten mot toppen såg jag hur det började ryka om snön.

Snörök

Jag hade tidigare noterat att det var sämre sikt åt söder. Moln och fuktig luft var på väg in. Sikten skulle nog bli dålig. Därför valde jag att lämna kamerorna och övrig utrustning. Allt för att göra den sista ansträngningen mot toppen så enkel som möjligt.

Molnen välde in från söder och jag såg inte många meter framför mig. Jag gick mest på känsla när jag skulle hitta toppen. Och snart var sanningens ögonblick här. Skulle hela den här vandringen vara förgäves? En DNF efter allt besvär hade känts väldigt tungt.

Östra Bunnerstötens topp försvinner bland molnen

Jag såg direkt var jag skulle leta. Och det var sannerligen en skön syn som mötte mig när jag hittade gömman. Klockan hade precis passerat 12. Det här var den mest ansträngande cachen jag någonsin tagit. Och då hade jag ändå vandring till tältet kvar. Om det inte hade varit för FTF-chansen hade jag vänt och gått tillbaka för flera kilometer sedan.

Så fort cachen var loggad begav jag mig tillbaka, det fanns inte så mycket annat att göra här. Vädret verkade inte bli bättre, utan snarare tvärt om.

Jag hämta det jag hade lämnat inför attacken mot toppen, sedan väntade den långa vandringen tillbaka till tältet. På vägen ner beslöt jag mig för att gena över snöfältet. I dimman blev allt vitt och jag såg knappt något. Men jag hade GPS:en och tittade mer på den än på marken kändes det som.

Vägen tillbaka

Jag försökte följa spåret så gott det gick. Men de brantaste partierna vållade en del problem, då det var svårt i dimman att avgöra vilken väg som skulle vara den bästa.

Mot slutet gick det mest på vilja. Dimman lättade något, men i gengäld kom det en och annan regnskur. Riset i dalen där tältet stod hade blivit blött och innan jag var framme vid tältet hade både kängorna och byxbenen blivit våta.

Tillfällig förbättring av sikten

Toppturen tog ganska så exakt 11 timmar och mätte 20,5 km. Nu var det inte så mycket mer att göra än äta och gå och lägga sig tidigt. Jag hoppades på att morgondagen skulle bjuda på bättre väder.

---

2012-07-08

Jag hörde hur regnet duggade mot tältduken när jag vaknade. Hela dalen var inbäddad i moln. För min del väntade fuktiga kängor och en vandring tillbaka till bilen.

Söndag morgon

Allting, även kamerorna, packades ner i ryggsäcken. Sedan började jag den mödosamma vandringen mot leden. Det var lite lättare gå ner mot leden än upp från den. Men i gengäld var det fuktigare idag. Ganska så snart var mina fuktiga kängor blöta. Även byxorna började suga åt sig fukten.

Regnet kom och gick. Den enda fördelen med regnet var att det var färre myggor i rörelse. Jag hade en stående fråga medan jag vandrade, hur våta kan ett par kängor egentligen bli? Det kändes som de bara blev våtare och våtare för varje steg jag tog.

Även på tillbakavägen lyckades jag tappa bort stigen vid några tillfällen. Men trots det och trots blöta kängor som klafsade så kändes vandringen tillbaka till bilen lättare. Faktum är att den tog en timme kortare tid.

Väl framme vid bilen bytte jag strumpor och skor. Sedan gav jag mig av på FTF-jakt. Men det är en annan historia.