Efter nio år och ett antal mil var det dags att byta ut mina Meindl-kängor. Överlag har jag varit nöjd med dem, även om de var en halv storlek för små. Det enda som egentligen var dåligt med dem var gummit i sulan. Vid minusgrader och snö blev kängorna snorhala och därmed helt värdelösa under vinterhalvåret. Mest imponerad är jag av skosnöret som har hållit hela tiden, och antagligen skulle hålla i ytterligare nio år. Och just skosnöret är nog det jag är mest missnöjd med på mina nya kängor.
Jag hade inga konkreta planer när jag gick till Naturkompaniet på Skomakaregatan i Malmö. Jag visste att jag ville ha ett par stabila kängor som inte var alltför dyra. Efter att ha provat några olika modeller så fastnade jag för Ferrata Combi GTX av Hanwag. Sulan var väldigt stel och i det närmaste oböjlig, och kängan i övrigt kändes hård. De andra kängorna som jag provade kändes nästan sladdriga i jämförelse. Jag har aldrig haft så stela kängor förut, så det var lite av en chansning att köpa dem.
- Storlek: 42,5
- Vikt: 765 g
- Pris: 2599 kr (Naturkompaniet)
Det första ordentliga testet av kängorna kom ett par dagar senare när jag karterade Vislanda. Det gjordes i ett svept. Sammanlagt 1,5 mil på asfalt med bara ett kortare uppehåll. Efteråt kändes fötterna helt okej, vilket var en positiv överraskning. Däremot hade jag ont i skenbenen, något som inte bådade gott.
Det dröjde ett par veckor innan jag använde kängorna nästa gång. Även den här gången fick jag ont. Tanken på att köpt ett par nya, obrukbara kängor lockade inte alls, så nu kändes det som make it or break it. Det gällde att göra ett ordentligt försök att gå in dem. Så jag försökte ta kortare promenader (under 5 km) så fort benen kändes okej.
Min gamla kängor brukade jag inte snöra speciellt hårt, så jag gjorde likadant på de nya. Men så en dag bestämde jag mig för att ändra på det och se om det gjorde någon skillnad. Kanske var det inbillning, men det kändes som att det gjorde mindre ont i benen när jag snörde kängorna hårt. Så jag fortsatte med det.
Problemet med skosnöret är att det inte behåller knuten särskilt bra. Efter ett tag har knuten glidit upp lite, och kängorna sitter inte lika hårt längre. Antingen får man knyta om dem med jämna mellanrum eller så knyter man en dubbelknut. Men detta är också den enda invändning jag har.
Det sitter ett par spännen som underlättar snörningen. Med dem kan man bestämma hur hårt man vill snöra kängorna över foten oberoende av snörningen över vristen. Först tänkte jag inte så mycket på det, men nu är det en av de saker som jag gillar med kängorna. Det är sällan jag behöver ändra snörningen över foten, så det är praktiskt att den är rätt från början.
Sulan är grovmönstrad, tjock och stabil. Precis vad man vill ha för vandringar. Dessutom sitter det ett gult Vibram-märke på sulan för den som går igång på sådana. Till skillnad från mina gamla kängor så fungerar sulan även i minusgrader och snö. Riktigt bra dessutom, vilket gör att jag använder kängorna parallellt med mina ordinarie vinterskor.
Runt hela kängan sitter det en hög gummikant som skyddar mot skador och, gissar jag, gör den mer vattenavvisande. Färgen på resten av kängan kan man säga vad man vill om, men jag väljer att inte säga något. Och ser man till alternativen på Hanwags hemsida så kunde det varit värre.
Insidan är fodrad med GORE-TEX. Fukttransporten verkar vara adekvat, men jag har inte gjort någon heldagsvandring i sommarvärme än, så det återstår att se. Kängorna är så pass stora att jag kan använda mina normala vinterstrumpor. Detta gör att de är tillräckligt varma på vintern också. I alla fall så länge som jag rör på mig.
Det har blivit ett antal mil på både asfaltsvägar, grusvägar och stigar. När jag väl kom på att snöra kängorna hårt och knyta en dubbelknut så har de fungerat riktigt bra. De är stabila, ger bra fäste och, framför allt, fötterna känns bra efter ett par mils vandring. Och som jag redan kommit fram till så är snö och -15°C inga problem, varken vad det gäller greppet eller kylan. På min tur till Ansätten kunde jag konstatera att de stod emot både fukt, lera och väta utan problem.
Det stora frågetecknet är hur de klarar en regelrätt fjällvandring. Det blev förvisso några höjdmetrar i fjällterräng i Ansätten, men inte tillräckligt mycket för att kunna dra någon direkt slutsats. Det lilla jag provade kändes bra i alla fall.
Känslan idag är att jag trivs med så här stela kängor och att jag skulle köpa något liknande igen. Men förhoppningsvis dröjer det ytterligare nio år till nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar